Tomt

Tomt de senaste åren för jag har inte mått bra alls. Är på väg tillbaka och funderar på att börja blogga igen. Mycket har hänt, flyttat tillbaka till staden jag växte upp i Halmstad. Jäkligt tufft men nu i efterhand var det absolut det bästa som vi kunde ha gjort. Jag lägger upp bilder mest på instagram fortfarande, men vi får se hur det blir här framöver!

Så bra skrivet;

 

”För en person som mår dåligt, som har ångest eller är deprimerad, kan omgivningens fördomar förvärra tillståndet. Att inte bli tagen på allvar, att inte bli trodd, att mötas av tystnad och undvikande när man svarar ärligt på frågan om hur man faktiskt mår kan försämra tillståndet.

Att vara sjukskriven på grund av depression och knappt våga röra sig utanför hemmet av rädsla för att någon ska ifrågasätta sjukdomstillståndet kan vara direkt kontraproduktivt vad gäller tillfrisknandet. Kanske har man fått läkarordination att röra på sig utomhus, att promenera eller försöka umgås med andra de stunder man orkar. Att då inte våga göra det av rädsla för att inte bli trodd när man dagen därpå inte klarar av att ta sig ur sängen är inte en rimlig situation.”

Läs hela artikeln här!

Kostnad för flytt

Fy tusan vad dyrt det är att flytta……

1000 kr för bomnyckel (som vi tack och lov får tillbaka)

450×2=900kr för adressändring

500kr för flytt av bredband

Sen måste Rob upp under måndagen efter flytt så 300kr i resekostnad.

Jippie……………….

Framtid

Hade ångest idag men lyckades ta mig in till Liseberg och allt som allt gick det väl ok. Jag klarar knappt av att träffa folk på regelbunden basis. Nu i sommar har det verkligen gått ner till botten och några få gånger kommit till ytan.

Har en sjukt låg sinnesstämmning inför framtiden. Den 25 ska jag äntligen få påbörja en utredning om jag har ME dvs kronisk trötthet. Jag förstår inte hur jag ska klara av ett jobb. Det enda jag någonsin klarat av är att plugga, då jag kan säga ”Nej denna dagen är lätt att ta igen jag kan vara hemma”. Det funkar inte med ett jobb.

Jag har inget att komma med. Jag vet inte vad jag ska göra och det är sjukt läskigt.

En dag. En evighet.

Har haft en av de värsta dagarna i mitt jävla liv. Och folk bestämmer sig för att undanhålla info samt telefon för Rob. Så jag satt nära på att ringa 112 i panikanfall. Tur nog fick Rob telefonen i tid. DET var allt jag behövde. Rösten av min älskade. Tack för det ni utsatte mig för, ni är inte längre mina vänner.

 

Panikanfall föressten är en himla trevlig liten grej. Börjar med att hyperventilera. Sedan får du oregelbunden andning och det enda du får ur dig är hastiga skrik. Din hjärna stänger ner. Din kropp stänger ner. Du faller, kan inte ta dig upp inte resa dig ingenting. Det gör ont inom dig, som om något försöker klösa sig ur din bröstkorg. Ångets som inte har ett tak. Dödskänslor. En rädsla kryper sig genom vartenda fiber i din kropp och du är övertygad om att ”nu dör jag”. Du gaspar efter luft men kroppen låter dig inta ta djupa andetag. Ibland slutar du tillochmed att andas i perioder.

Mina attacker kan vara från någon minut när jag har någon hos mig till halvtimme-timme om jag inte får hjälp. Jag har fått åka akut med ambulans en gång. Detta är första gången jag säger det högt. Ingen utom de inblandade och en vän vet om det. Men så jävla illa kan det bli.

Jag lever även med en konstant ångest. Jag kan ha bra dagar men det försvinner aldrig.

Vet inte.

Att gå på sjukpenning och vänta på kallelse. Att gå på sjukpenning och inte veta. Att inte veta om det finns hjälp. Jag vet att såsom jag mår nu har jag mått minst 10 år. Och jag trodde att om en annan kan jobba 100% så varför kan inte jag det? Jag vet inte. Jag mår skit idag.

Att gå o vänta på saker, det är fan inget liv. Att gå på sjukpenning eller arbetsrehab är fan inget liv. Jag vet inte hur länge till jag fixar att inte veta att inte kunna göra något.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte vad jag ska göra.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...