Upplevelsebaserat lärande.
Uppgiften vi fick var att hitta en plats ute i verkligheten vars syfte var att lära.
Jag valde att bege mig till Världskulturmuseet och då specifiera mig till en av deras utställningar. Jag valde “En stulen värld”, en utställning om Paracastextilerna från Peru.
http://www.paracas.se/
De utgår troligen från att man är ett oskrivet blad som ska fyllas med information. Det finns många olika sätt som informationen förmedlas på så att vem som helst kan bli intresserad. Detta leder till att olka typer av personer kan ta till sig informationen. Genom ett bra upplägg av text, ljud, bild och interaktion får deltagaren en känsla av vad utställningen vill förmedla vilket är kunskap om plundringen av Perus kulturarv och att dess antikviteter betraktas som något med komersiellt värde, och att kulturarvet faller offer för smuggling.
De lyckas att skapa en förståelse om detta, även att hålla kvar ens intresse men vad är bra med utställningen och vad kan göras bättre?
När man först kommer in i det större rummet möts man utav ett par stora bilder på väggen, dessa är helt stilla och enligt min åsikt hade det varit trevligare om de bytte bilder lite då och då. Till både höger och vänster finns två halv cirklar med information i form av text. Dessa bryts ibland av datorskärmar där du själv kan titta på saker. Här har jag en kommentar. Det är jättebra med skärmarna, men när det står “Tryck på bilderna för att ta del av hur olika arkeologer beskriver sina erfarenheter av plundringen.”, då vill man gärna läsa ett citat eller se ett litet klipp där de pratar men det är bara bilder som liknas vid alla andra bilder. Här finns även en 7 min lång film om hur dessa artifakter kom till Världskulturmuseet, bra film men lite seg. Dock krockar ljudet av filmen med en annan film i ett närliggande rum. En annan sak som de har tänkt igenom är att allt finns på svenska, engelska och spanska, vilket är bra med tanke på att många spanjorer som vill ta del av sitt kulturarv förstår.
Det finns även ett utställningsrum där deltagarna får titta på paracastextiler. Detta rummet är inte en optimal läromiljö på grund av att ljuset är så pass dovt att många personer skulle störas av det. Det fanns dock små minirum som man kunde upptäcka och därinne reflektera själv över utställningen. Ytterligare ett minus för läroprocessen var att utställningen låg granne med en utställning/lekrum för barn.
Det fanns även ett “samtalstält” där flera kunde sitta ner och diskutera vad de upplevt.
Jag valde medvetet något som jag från början inte var vidare intresserad av men här lyckades de med små medel som ljusstättning i det stora rummet och interaktiva aktiviteter hålla mitt intresse vid liv. Jag har större förståelse för detta men jag visste redan att det fanns.
Det jag har svårt att sätta fingret på är just målgruppen. Många kan ha glädje över denna men man ska nog vara minst högstadie elev.
